Jag minns min första dag i skolan som om den var igår.
Jag kan lova att jag inte packade min väska själv
och jag lovar att jag inte gick dit själv.
Med ryggsäcken på ryggen stapplandes längs strandvägen
i Filipstad hållandes i mammas hand.
Småflinandes och så nervös att jag trodde att jag skulle göra i byxan
men spänningen av att få börja i skolan fick mig att hålla mig.
Den första skoldagen minns jag inte så jättebra,
förmodligen gillade jag den. För jag älskade alla ämnen och speciellt rasterna.
Att springa ut och ta den snyggaste sparkcykeln
eller sparka en boll mot en vägg var underbart.
Alla dagar med landbandy och fotbollsmatcher mot
andra klasser är något jag minns väldigt väl.
Jag var målvakt i landbandyn, krypandes på knä och jag vet
inte hur många överdragsbyxor som mina föräldrar fick köpa.
Något som jag tror att jag aldrig kommer glömma
är fotbollsmålen på Strandvägsskolan.
De var gjorda av järn och saknade nät,
därför kunde man gena så stiligt genom målen.
Något som jag väldigt ofta gjorde, springandes i full fart.
En dag såg jag dock ut som en noshörning efter att ha gjort det.
Det var vinter och jag skulle springa till matsalen
som var på andra sidan skolgården.
Jag hade en mösskeps med skärm på
och värmelappar som täckte öronen.
Stiligt, dock inte jättesmart när man
skulle gena sådär fint genom målen.
Jag kom springandes med lätta ben
mot matsalen, genade genom första målet.
Det andra blev dock lite för mycket,
för det var en nedåt böjd ribba på det.
Boonk, jag slog i pannan och flög i backen av en ordentlig smäll.
Reste mig upp och gick till matsalen lite bekymrad och ledsen.
Efter att ha gluffsat i mig maträtten i skolan,
så var det dags för alla att ha springtävling
mot sparkcyklarna. Jag lovar, jag bangade inte..
Sprang före alla till det första målet man genade emellan, booonk!!
Idag vet jag vad jag egentligen lär mig av.
Lärdom är en skatt som följer sin ägare överallt.
